414
»Blygs, öfverste Talbot; ni brusar ju upp vid anblicken af tartanen, liksom tjuren säges göra vid åsynen af skarlakan. Min sann ha inte ni och Mac-Ivor ett temligt starkt slägttycke i fråga om nationalfördomar.»
Senare delen af detta samtal hölls på gatan, och då de gingo förbi höfdingen, helsade öfversten och Mac-Ivor kallt och afmätt på hvarandra, liksom två duellanter, innan de intaga sina platser. Det var tydligt, att motviljan var ömsesidig. »Jag ser aldrig den der surmulna karlen, som hänger honom i hälarna», sade öfversten, sedan han stigit till häst, »utan att det påminner mig om några verser, som jag hört någonstädes — på teatern tror jag —
— — ’Tätt bakom honom
Går dystre Bertram, lik besvärjarns onde ande,
Och yrkar att bli använd.’»
»Jag försäkrar er, öfverste, att ni dömer för strängt om högländarne.»
»Inte det ringaste, nej, inte en smula; jag kan ej bespara dem en enda bokstaf; jag kan inte pruta af det ringaste. Låt dem vistas bland sina kala berg, yfvas och brösta sig samt hänga sina mössor på månens horn, om de ha lust; men hvad ha de att göra der, hvarest folk bära byxor och tala ett begripligt språk — jag menar begripligt i jemförelse med deras rotvälska; ty äfven lågländarne tala en engelska, som är föga bättre än negrernas på Jamaica. Jag vore nästan färdig att beklaga pre—, jag menar chevalieren, som har en sådan mängd öfvergifna sällar omkring sig. Och de lära sin handtering så tidigt! Der är, till exempel, en liten satbyting, en riktig djefvulsunge, som er vän Glena — Glenamuck ibland har i sitt följe. Att döma efter hans utseende är han blott femton år; men i elakheter och skurkstreck är han fullt hundra år gammal. Han lekte härom dagen kasta trissa nere på gården, hvarvid en herre af temligen hyggligt utseende, som gick förbi, träffades af en trissa på benet och upplyfte sin käpp. Men min unge bandit drog ut sin pistol, liksom sprätten Clincher i Resan till jubelfesten[1], och hade inte ropet gardez-l'eau från ett fönster
- ↑ Ett lustspel.
