Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/424

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

420

»Öfverste Mac-Ivor», sade Edward, som i en sak, hvilken han redan ansåg som afbruten, ej hade lust att låta leda sig längre eller fortare, än han ville, »jag inser fullkomligt värdet af ert anbud, och ni gör mig onekligen en ej ringa heder genom det nit, ni i denna sak visar för min skull; men efter som miss Mac-Ivor fritt och öppet gjort sitt val, och efter som i Edinburgh alla mina bevis på uppmärksamhet mottogos med mer än köld, så kan jag ej af rättvisa mot henne eller mig sjelf samtycka till, att hon vidare besväras med detta ämne. Jag skulle redan för någon tid sedan nämnt detta för er; men ni såg, på hvilken fot hon och jag stodo till hvarandra, och borde ha förstått det. Hade jag tänkt annorlunda, skulle jag talat förr; men jag hade en naturlig motvilja mot att vidröra ett för oss båda så plågsamt ämne.»

»Nåväl, mr Waverley, saken är slut, och dermed godt. Jag behöfver inte truga min syster på någon.»

»Ej heller behöfver jag mottaga det ena afslaget efter det andra af samma fruntimmer.»

»Jag skall likväl göra mig närmare underrättad om förhållandet», sade höfdingen utan att gifva akt på Edwards sista yttrande, »och höra, hvad min syster tänker om allt detta; sedan få vi se, om det kommer att slutas härmed.»

»Deri eger ni naturligtvis att göra, som ni behagar. Jag vet, att det är omöjligt för miss Mac-Ivor att ändra beslut; men om också en så osannolik händelse skulle inträffa, så är det säkert, att jag inte kommer att ändra mitt. Jag vill endast nämna detta för att förekomma hvarje möjlighet till framtida missförstånd.»

Gerna skulle Mac-Ivor i detta ögonblick velat hänskjuta deras tvist till vapnens afgörande; hans ögon sprutade eld, och hans blickar mätte Edward, liksom för att utleta den punkt, der han säkrast kunde gifva honom banesåret. Men fastän man nu för tiden ej grälar på forna dagars formliga och figurliga manér, visste likväl ingen bättre än Fergus, att man måste hafva någon passande förevändning för en duell på lif och död. Ni kan till exempel utmana en karl, för det han i trängseln trampat er liktorn eller knuffat er mot väggen eller tagit er plats på teatern; men den moderna hederslagen tillåter oss ej att söka tvist med en man, derför att han ej vill låta tvinga