FEMTIOÅTTONDE KAPITLET.
Förvirringen uti kung Agramants läger.
Waverley brukade ibland rida ett litet stycke ifrån hufvudstyrkan för att betrakta de anmärkningsvärda ställen, som förekommo under deras marsch. De voro nu uti Lancashire, då han af en gammal borglik herregårdsbyggnad lockades att på en half timme aflägsna sig från sin sqvadron för att närmare betrakta byggnaden och göra ett hastigt utkast af den samma. Då han återvände utför allén, möttes han af fänrik Maccombich, hvilken fattat ett slags tillgifvenhet för Edward, alltsedan han första gången såg honom på Tully-Veolan och införde honom i högländerna. Han tycktes sakta sin gång, liksom han haft för afsigt att råka vår hjelte. Men då denne red om honom, närmade han sig blott hans stigbygel och uttalade orden: »akta er!» hvarpå han undvek allt vidare samtal genom att hastigt aflägsna sig.
Edward, som blef något öfverraskad öfver denna vink, följde Evan med ögonen, tills denne snart var försvunnen bland träden. Waverleys betjent, Alick Polwarth, som åtföljde honom, såg äfven efter högländaren och red derpå tätt intill sim herre.
»Så sant jag lefver, sir — jag tror er inte vara säker bland dessa högländska landstrykare.»
»Hvad menar du, Alick?»
»Högländarne af Mac-Ivors clan, sir, ha fått i sitt hufvud, att ni skymfat deras unga fröken, miss Flora,
