424
och jag har hört mer än en af dem säga, att han inte skulle göra sig mycket samvete af att knäppa er som en orrtupp. Ni vet sjelf, att det fins rätt många bland dem, som inte skulle bry sig för ett öre om att skicka en kula genom prinsen sjelf, om höfdingen gåfve dem en vink derom, och som skulle göra det, antingen han gåfve vinken eller inte, om de trodde, att det skulle behaga honom, sedan det blifvit gjordt.»
Ehuru Waverley var fullkomligt öfvertygad om, att Fergus Mac-Ivor var ur stånd till ett sådant förräderi, var han likväl på långt när ej lika säker på hans anhängares hofsamhet. Han visste, att, då höfdingens eller hans familjs heder ansågs vara skymfad, den skulle skatta sig lyckligast, som först kunde hämnas skamfläcken, och han hade ofta hört dem anföra ett ordspråk, att den snabbaste och säkraste hämden vore den bästa. Då han sammanband detta med Evans vink, ansåg han det klokast att sätta sporrarna i sin häst och raskt rida tillbaka till sin sqvadron. Men innan han nådde slutet af den långa allén, hven en kula förbi honom, och knallen af ett pistolskott hördes.
»Det var den satans karlen, Calum Beg», sade Alick; »jag såg honom smyga sig bort mellan buskarna.»
Med fog uppbragt öfver detta förräderi, galopperade Edvard ut ur allén och varseblef Mac-Ivors bataljon, der den på något afstånd framtågade öfver den på sidan om
