allén belägna allmänningen. Han såg äfven en person springa mycket fort för att hinna upp truppen och förmodade, att det var lönnmördaren. Genom att hoppa öfver en gärdesgård kunde denne komma till hufvudstyrkan på en mycket kortare väg, än han sjelf kunde göra till häst. Ur stånd att beherska sig, befalde han Alick skynda till baronen af Bradwardine, som i spetsen för sitt reggmente var en half mil längre fram, och underrätta honom om hvad som händt. Han sjelf red genast fram till Fergus' regemente. Höfdingen sjelf närmade sig just i det samma. Han var till häst och på återväg från en uppvaktning hos prinsen. Då han märkte Edward nalkas, vände han om sin häst och red emot honom.
»Öfverste Mac-Ivor», sade Waverley utan någon vidare helsning, »jag får underrätta er, att en af ert folk för ett ögonblick sedan från ett bakhåll skjutit på mig.»
»Som detta — undantagandes omständigheten med bakhållet — är ett nöje, som jag numera förbehåller mig sjelf, skulle det fägna mig att få veta, hvilken af min clan det var, som vågat förekomma mig.»
»Jag står till er tjenst, när ni behagar; men den person, som åtog sig ert göromål, var er page, Callum Beg.»
»Stig fram ur ledet, Callum! Har du skjutit på mr Waverley?»
»Nej», svarade den skamlöse Callum.
»Ni gjorde det», sade Alick Polwarth, som redan återkommit, sedan han mött en ryttare, med hvilken han till baronen af Bradwardine afsändt en berättelse om hvad som var på färde, medan han sjelf i fullt galopp återvände till sin herre utan att skona hvarken sina sporrklingor eller sin hästs sidor. »Ni gjorde det — jag såg er lika tydligt, som jag någonsin sett den gamla kyrkan i Coudingham.»
»Ni ljuger», sade Callum med sin vanliga oförskämda hårdnackenhet, och striden mellan riddarne skulle säkert, liksom i chevaleriets dagar, föregåtts af en envigeskamp mellan väpnarne — ty Alick var en behjertad skotte, som vida mer fruktade Cupidos båge än en högländares dolk eller claymore — om ej Fergus med sin vanliga afgörande ton begärt att få se Callums pistol. Hanen var
