Då speglades i bölja blå
Hvart guld- och purpurmoln också.
Så tydligt i kristallklar våg
Hvarenda udde speglad låg,
Och tornet uppå klippan der,
Hvart träd, hvar blomma, fin och skär
— Af allt man såg en spegelbild,
Som om, från sorg och oro skild,
En verld, mer skön än vår, der låg
Djupt under insjöns klara våg.
Men snabba vindars lätta tropp
Nu väcker trötta sjöråt opp.
Hör, eken susar! Till dess ljud
Det lyss och tager på sin skrud,
Den dystra, svarta — krigar'n så
Vid härskri't drar sin rustning på.
Och nu, då stormen brusar ned,
Det skakar skumtäckt hjessa vred;
Mörk är dess kind, och på dess bud
Hörs vågen uppge tordönsljud. —
Den ljufva drömverld, nyss man såg,
Nu splittrades af vredgad våg;
Förintadt, slungadt emot strand,
Var nu det hulda sagoland.
Af sällsam tjusning rörd likväl,
Förvandlingen förnam min själ
När stormens strid med skog och våg
Jag från det gamla tornet såg;
Mitt hjerta häftigt upprördt slog,
När vredgad kring mig vinden drog.
De forna bildernas behag
I min förtjusning glömde jag.
Så flyr hvar dröm, vår ungdoms tröst,
Vid verklighetens hemska röst;
Hvar skuggbild den förjaga skall,
Likt denna scen, som sjöns kristall
Nyss speglade, så frisk och grön.
Så fängslande, så flyktigt skön.
För fantasiens öga så
Må hvarje gyckelbild förgå.
Fly, dröm om frid vid qvinnobarm,
För ärans bud och vapnens larm!
På ren prosa, hvilket dessa verser kanske mindre bestämdt antyda, försvann den flyktiga tanken på miss Cecilia Stubbs från kapten Waverleys hjerta midt ibland den uppståndelse, som hans nya bestämmelse förorsakade.
