Sida:Waverley 1879.djvu/440

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

436

slägt. Jag har sett», sade han, i det han sänkte rösten, »Bodach Glas.»

»Bodach Glas?»

»Ja — har ni varit så länge på Glennaquoich och aldrig hört talas om det grå spöket? Det är dock sant, att vi hysa en viss motvilja för att nämna det.»

»Jag har aldrig hört talas derom.»

»Ack! det skulle varit något för stackars Flora att få berätta för er. Om denna kulle vore Benmore, och denna långsträckta, blåa sjö, som ni ser slingra sig nedanför det der bergiga landet der borta, vore Loch Tay, eller min egen Loch an Ri, så skulle omgifningen passa bättre för berättelsen. Låt oss emellertid sätta oss på denna höjd; äfven Saddleback och Ulswater skola bättre passa till hvad jag har att säga, än de engelska häckarna, inhägnaderna och förpaktargårdarna. Ni skall således veta, att, då min stamfar, Ian nan Chaistel, härjade Northumberland, han vid detta tåg hade förbundit sig med ett slags sydlandshöfding eller anförare för en hop lågländare, vid namn Halbert Hall. På återvägen genom Cheviot råkade de i tvist rörande delningen af det stora byte, de vunnit, och från ord kom det till hugg. Lågländarne nedhöggos ända till sista man, och deras anförare, betäckt af sår, föll sist för min stamfaders svärd. Från den stunden har hans ande alltid visat sig för hvarje Vich Ian Vohr, så ofta någon stor olycka förestått, men isynnerhet före den annalkande döden. Min far såg honom två gånger; första gången, innan han tillfångatogs vid Sheriff-Muir, och den andra, morgonen samma dag han dog.»

»Hur kan ni, min bäste Fergus, med ett allvarsamt ansigte berätta sådant oförnuft?»

»Jag begär inte, att ni skall tro mig; men jag säger er sanningen, bekräftad genom åtminstone tre århundradens erfarenhet och förliden natt genom mina egna ögon.»

»Hur skedde det, i Guds namn?»

»Jag skall berätta er det, med vilkor att ni ej söker drifva gäck med saken. — Allt sedan detta olyckliga återtåg började, har jag knapt varit i stånd att sofva för tanken på min clan och på den stackars prinsen, som de leda tillbaka, lik en hund i band, antingen han vill eller inte; derjemte har jag grubblat på min familjs