Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/441

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
437

undergång. Förliden natt kände jag mig så feberaktig, att jag lemnade mitt qvarter och gick ut, i hopp att den skarpa vinterluften skulle härda mina nerver. Jag kan ej beskrifva, hur motbjudande jag tycker det är att fortfara; ty jag vet, att ni knapt skall tro mig. — Nå väl, jag gick öfver en liten spång och vankade af och an, då jag i det klara månskenet med förvåning varseblef en lång gestalt, insvept i en grå plaid, sådan som fårherdarne bruka i södra Skottland; vare sig att jag gick fort eller långsamt, höll sig gestalten ständigt omkring fem alnar framför mig.»

»Ni såg förmodligen en Cumberlandsbonde i hans hvardagsdrägt.»

»Nej; jag trodde så i början och blef förvånad öfver karlens djerfhet, i det han vågade jägta mig på det sättet. Jag ropade till honom, men fick intet svar. Jag kände en ängslig hjertklappning och för att förvissa mig om, hvad jag fruktade, stannade jag och vände mig på samma fläck åt alla fyra väderstecken. — Vid himmeln, Edward, vända mig hvart jag ville, var skepnaden genast på alldeles samma afstånd för mina ögon! Jag var nu öfvertygad om, att det var Bodach Glas. Mitt hår reste sig på ända, och mina knän skälfde. Jag bemannade mig likväl och beslöt att återvända till mitt qvarter. Min hemske följeslagare sväfvade framför mig — ty jag kan ej säga, att han gick — tills vi nådde spången, då han stannade och tvärt vände sig om. Jag måste antingen vada öfver strömmen eller också gå förbi honom så nära, som jag nu är er. Förtviflans mod, grundadt på den öfvertygelsen, att min död var nära, kom mig att fatta beslut att bana mig väg trots honom. Jag gjorde korstecknet, drog mitt svärd och sade: ’i Guds namn, onde ande, gif rum!’ — ’Vich Ian Vohr’, sade skepnaden med en röst, som kom blodet att stelna i mina ådror, ’akta dig för morgondagen!’ Gestalten tycktes i detta ögonblick ej mer än en half aln från min svärdspets; men orden voro ej förr uttalade, än han var försvunnen, och ingenting vidare syntes hindra min väg. Jag kom hem och kastade mig på min säng, der jag svårt nog tillbragte några timmar, och som ingen fiende på morgonen rapporterades vara i vår närhet, tog jag min häst och