Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/451

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
447

vända till sin ledsagare, som i skygd af några träd med stor oro och fruktan väntade honom.

De lemmnade derefter detta dödens fält, och den återstående delen af deras resa gick lyckligt. I arrendator Williams' hus gälde Edward för en ung slägting, som blifvit uppfostrad för det presterliga kallet och kommit för att vistas hos dem, till dess upphörandet af de borgerliga oroligheterna skulle tillåta honom att färdas genom landet. Detta insöfde alla misstankar hos den välvilliga och enfaldiga cumberlandska allmogen och var en tillfyllestgörande förklaringsgrund för den nye gästens allvarliga sätt och ensliga vanor. Detta försigtighetsmått blef äfven behöfligare, än Waverley i början trott, emedan en mängd olika tilldragelser förlängde hans vistelse på Fasthwaite, såsom gården kallades.

Ett förfärligt snöfall gjorde hans afresa omöjlig under mer än en vecka, och då vägarne började blifva någorlunda farbara, erhöll man efter hvartannat nyheterna om chevalierens återtåg till Skottland, att han lemnat gränsen och dragit sig tillbaka till Glasgow, samt att hertigen af Cumberland belägrade Carlisle. Denna senare omständighet beröfvade Waverley all förhoppning om att åt det hållet kunna undkomma till Skottland. På östra kusten framryckte marskalk Wade med en stark armékorps mot Edinburgh, och utmed hela gränsen voro afdelningar af milis, af frivilliga och partigängare i rörelse för att undertrycka uppresningen och tillfångataga de ströfkorpser af den högländska hären, som qvarstannat i England. Carlisles kapitulation och den stränghet, hvarmed den upproriska garnisonen hotades, utgjorde snart ett ytterligare skäl för Edward att ej våga sig ut på en enslig och hopplös resa genom ett fiendtligt land och genom en stor armé för att bringa biståndet af ett enda svärd åt en sak, som redan syntes helt och hållet förlorad.

I denna ensliga och öfvergifna belägenhet samt beröfvad förmånen af hvarje bildadt umgänge, tänkte vår hjelte ofta på öfverste Talbots bevisningsgrunder. En ännu ängsligare hogkomst störde hans sömn — den döende öfverste G—s blick och åtbörd. Han hoppades på det innerligaste, då den sällan inträffande posten medförde underrättelser om skärmytslingar med omvexlande fram-