448
gång, att det aldrig mer måtte blifva hans lott att draga svärdet i ett inbördes krig. Derpå rigtade sig hans tankar på Fergus' förmodade död, på Floras öfvergifna belägenhet och, med ännu ömmare hogkomst, på Rosa Bradwardines öde; den senare saknade ju den sjelfuppoffrande entusiasm för det fördrifna konungahuset, som helgade och förädlade olyckan för hennes väninna. Han fick ostörd af frågor eller afbrott öfverlemna sig åt dessa drömmerier, och det var under mången enslig spatsergång vid Ulswaters stränder, som han förvärfvade större välde öfver ett af motgången kufvadt sinne, än hans föregående erfarenhet förskaffat honom; han kände sig nu äfven berättigad att, ehuru kanske icke utan en suck, med fasthet säga, att hans lifs roman var slutad, och att dess verkliga historia begynt. Han blef snart uppfordrad att häfda dessa sina anspråk.
