seende, och frågade honom, om han mådde illa. Lyckligtvis inkom i det samma bruden, rodnande och leende, i rummet. Mrs Williams var ej just ett fruntimmer af det skarpsinnigaste slaget, men hon var godhjertad, och som hon lätt gissade, att Edward blifvit upprörd af några obehagliga nyheter i tidningarna, blandade hon sig så klokt i samtalet, att hon, utan att väcka misstanke, afvände mr Twigtythes uppmärksamhet och upptog den samma, till dess han kort derpå tog afsked, då Waverley genast underrättade sina vänner, att han var tvungen att med minsta möjliga uppskof resa till London.
Emellertid yppade sig en orsak till dröjsmål, en orsak, vid hvilken Waverley varit föga van. Fastän hans börs varit väl späckad, då han först kom till Tully-Veolan, hade den sedan dess ej blifvit förstärkt, och ehuru hans lefnadssätt under tiden ej varit sådant, att det hastigt kunnat tömma den, då han mest vistats hos sina vänner eller vid armén, fann han likväl, att han, efter att hafva godtgjort sin välvillige värd, hade för litet penningar att kunna tänka på att resa med extrapost. Den bästa utvägen tycktes derför vara att söka komma på den stora norra vägen i trakten af Boroughbridge och der taga plats i den s. k. norra diligensen, ett gammalt obäkligt skrof, draget af tre hästar och som — om Gud så behagade, såsom det stod i annonsen — fullbordade resan från Edinburgh till London på tre veckor. Vår hjelte tog derför ett hjertligt afsked af sina Cumberlandska vänner, hvilkas godhet han lofvade att aldrig glömma, och inom sig hoppades han att en dag kunna vedergälla den samma genom värderikare tacksamhetsbevis.
Efter några obetydliga svårigheter och förargliga uppehåll och sedan han satt sin drägt i ett skick, som, ehuru enkelt och simpelt, bättre passade för hans rang, lyckades han komma genom landsbygden och befann sig i det önskade fordonet vis-à-vis mrs Nosebag, hustru till löjtnant Nosebag, adjutant och stallmästare vid — — dragonerna. Nämnda dam var ett raskt, femtioårs fruntimmer, hon var klädd i en blå klädning, kantad med rödt, och höll en ridpiska med silfverbeslaget skaft i handen.
Denna dam var en af dessa lifliga sällskapsmenniskor, som åtaga sig att faire les frais de la conversation. Hon
