450
Han medförde ett par gamla tidningar, och i en af dessa fann Waverley en underrättelse, som snart gjorde honom döf för hvarje ord, den ärevördige mr Twigtythe sade om nyheterna. norr-ifrån och om sannolikheten af att hertigen snart skulle upphinna och tillintetgöra rebellerna. Tidningsartikeln hade ungefär följande lydelse:
»Den tionde dennes afled Richard Waverley, esq., andre sonen af sir Giles Waverley af Waverley-Honour, etc. etc., i sitt hus på Hill-Street, Berkeley-Square. Han dog af en tärande sjukdom, som ytterligare ökades af den obehagliga belägenhet, hvari han var försatt, och som nödgat honom att ställa en hög borgen för hans inställelse vid en förestående rättegång för högförräderi. En anklagelse för samma svåra brott hotar äfven hans äldre broder, sir Everard Waverley, hufvudmannen för denna urgamla familj; och det förljudes, att dagen för hans ransakning blifvit utsatt till i början af nästa månad, så framt ej Edward Waverley, den aflidne Richards son och baronetens arfvinge, öfverlemnar sig i rättvisans händer, i hvilket fall vi såsom säkert hört omtalas, att det är hans majestäts nådiga afsigt att låta all vidare anklagelse mot sir Everard förfalla. Nyssnämnde olycklige unge herre har, efter hvad man med visshet känner, gripit till vapen i pretendentens tjenst och tillika med de högländska trupperna inryckt i England. Han har likväl ej afhörts alltsedan affären vid Clifton, den 18 sistlidne december.»
Sådant var innehållet af denna uppskakande tidningsartikel. — »Gode Gud!» tänkte Edward, »är jag då en fadermördare? — Omöjligt! Min fader, som aldrig visade mig en faders ömhet, medan han lefde, kan ej ha blifvit så gripen af min förmodade död, att det kunnat påskynda hans egen; nej, jag vill ej tro det — det vore vansinne att ens för ett ögonblick hysa en så ryslig tanke. Men det vore, om möjligt, värre än fadermord att låta någon fara hota min gode, ädelsinnade onkel, som varit för mig mer än en far, om en sådan olycka kan afvändas genom någon uppoffring från min sida.»
Då nu dessa betraktelser som skorpionstygn genomilade Waverleys hjerta, blef den vördige pastorn, som höll på med en lång afhandling om slaget vid Falkirk, helt uppskrämd af den dödsblekhet, de gåfvo åt Edwards ut-
