456
London inte är bra för din helsa. Du borde inte ha vågat det. Men jag är i alla fall glad att se dig, och så är äfven Emilia, ehuru jag fruktar, att vi ej få räkna på att behålla dig länge.»
»Några enskilda angelägenheter föranledde mig att fara upp», mumlade Waverley.
»Jag gissade det, men jag skall inte tillåta, att du dröjer länge. — Spontoon», tillade han, vändande sig till en äldre betjent af militäriskt utseende, »tag bort maten och kom sjelf in, om jag ringer. Låt ingen af den öfriga betjeningen störa oss, min systerson och jag ha affärer att tala om.»
Då betjenten hade aflägsnat sig, fortfor han: »hvad i Guds namn har fört er hit, Waverley? Det kan komma att kosta er lifvet.»
»Bäste mr Waverley, till hvilken jag står i större förbindelse, än min erkänsla någonsin kan återgälda, huru kunde ni vara så vågsam?» frågade lady Emilia.
»Min far — min farbror —- denna tidningsnotis —», han räckte härmed tidningsbladet åt öfverste Talbot.
»Jag önskar till himmeln, att dessa skälmar dömdes att kramas till döds i sina egna pressar», sade Talbot. »Jag har hört sägas, att ej mindre än ett dussin sådana här tidningar nu utgifvas i staden, och jag undrar ej på, att de nödgas uppfinna lögner för att finna åtgång på sina blad. Det är likväl sant, min bäste Edward, att ni förlorat er far; men hvad de här grannlåtsfraserna beträffar, att hans obehagliga belägenhet tärt på hans lynne och undergräft hans helsa, så är verkliga förhållandet — ty, ehuru det kan tyckas hårdt att säga det nu, skall det likväl befria ert sinne från tanken på en tung ansvarighet — att mr Richard Waverley i hela denna sak visade bra litet deltagande både för er och er onkels belägenhet. Sista gången jag såg honom, berättade han mig med mycken munterhet, att han, efter som jag varit så god och åtagit mig bestyret med era angelägenheter, hade ansett det bäst att för egen del inleda en underhandling och ingå förlikning med styrelsen genom vissa kanaler, som forna förbindelser ännu lemnade honom öppna.»
»Och min onkel, min älskade onkel?»
»Är i alls ingen fara. Det är sant» — härvid såg
