SEXTIOANDRA KAPITLET.
Hvad är nu att göra?
Skymningen hade redan inbrutit, då de anlände till staden, och sedan Edward blifvit fri från sina reskamrater och gått genom en hel mängd gator, för att de icke måtte följa honom i spåren, tog han en hyrvagn och for till öfverste Talbots hus, som låg i ett af de förnämsta qvarteren i vestra ändan af staden. Nämnde herre, som, i följd af slägtingars död, efter sitt giftermål ärft en stor förmögenhet, egde ett betydligt politiskt inflytande och lefde hvad man kallar på stor fot.
Då Waverley klappade på hans port, gjorde betjeningen i början svårigheter vid att insläppa honom, men slutligen visades han in i ett stort rum, der öfversten satt vid middagsbordet. Lady Emilia, hvars sköna drag ännu voro något bleka i följd af den utståndna sjukdomen, satt midt emot honom. I samma ögonblick öfversten hörde Waverleys röst, sprang han upp och omfamnade honom. »Frank Stanley, min käre gosse, hur mår du? — Min bästa Emilia, detta är unga Stanley.»
Blodet rusade till lady Emilias kinder, då hon nu både artigt och vänligt helsade på Waverley, hvarvid hennes darrande hand och sväfvande röst antydde, huru bestört och öfverraskad hon blifvit. Middagen blef hastigt åter inburen, och medan Waverley var sysselsatt att låta sig väl smaka, fortfor öfversten: »det förundrar mig, att du kom hit, Frank; doktorerna ha sagt mig, att luften i
