466
Då han anlände till Edinburgh, der hans efterspaningar nödvändigt måste börja, fattade han först hela svårigheten af sin belägenhet. Många invånare i denna stad hade sett och känt honom som Edward Waverley; huru skulle han då kunna begagna sig af ett pass, som lydde på Francis Stanley? Han beslöt derför att undvika allt sällskap och att så snart som möjligt begifva sig vidare norrut. Han nödgades likväl dröja en dag eller två i afvaktan på bref från öfverste Talbot äfvensom för att under sitt antagna namn lemna sin adress på ett öfverenskommet ställe. I den sistnämnda afsigten gick han ut i skymningen genom de välkända gatorna, i det han, ehuru förgäfves, sorgfälligt undvek att blifva bemärkt. En af de första personer, han mötte, igenkände honom genast. Det var mrs Flockhart, Fergus Mac-Ivors gladlynta värdinna.
»Gud bevare oss, mr Waverley, är det ni? Nej, ni behöfver inte vara rädd för mig. Jag vill inte förråda någon person i era omständigheter. Ack! o, ve! här är en gruflig förändring; hur glada brukade ej öfverste Mac-Ivor och ni vara i mitt hus!» Och den godsinta enkan fälde några uppriktiga tårar. Som det ej fans någon möjlighet att undandraga sig hennes anspråk på bekantskap, erkände Waverley dem godvilligt samt underrättade henne derjemte om faran af sin ställning. »Efter det är nära mörkningen, sir, vill ni inte stiga in till mig och dricka en kopp té? Och om ni har lust att sofva i lilla kammaren, så kan jag lofva er, att jag skall dra försorg om, att ni inte blir störd, och ingen skall känna igen er; ty Kate och Matty, de slynorna, foro sin väg med två af Hawleys dragoner, och jag har nu två nya pigor i stället.»
Waverley antog hennes inbjudning samt hennes anbud om husrum för en natt eller två, förvissad om, att han skulle vara tryggare i denna okonstlade varelses hus, än på något annat ställe. Då han inkom i salen, svälde hans hjerta vid åsynen af Fergus' mössa med den hvita kokarden, der den hängde bredvid den lilla spegeln.
»Ja», sade mrs Flockhart, suckande, då hon såg, på hvilket föremål hans blickar voro fästa, »den stackars öfversten köpte sig en ny mössa, just dagen innan de marscherade; och jag vill inte låta dem ta bort den, utan
