SEXTIOTREDJE KAPITLET.
Förödelse.
Waverley, som red med posthästar, hvilket den tiden var det vanliga sättet att färdas, nådde skotska gränsen utan något vidare äfventyr, utom ett par förfrågningar, som tillfyllestgörande besvarades genom den talisman, han hade i sitt pass. Vid gränsen mötte honom underrättelsen om det afgörande slaget vid Culloden. Detta var blott, hvad han länge väntat sig, ehuru framgången vid Falkirk kastat en svag aftonglans öfver chevalierens vapen. Men underrättelsen kom likväl öfver honom som ett åskslag, hvilket för en stund helt och hållet öfverväldigade honom. Den ädle, den förbindlige, den högsinnade äfventyraren var således en flykting, med ett pris satt på hans hufvud; hans tappra, entusiastiska, trogna anhängare voro döda, tillfångatagna eller landsflyktiga. Hvar fans väl nu den stolte, den hugstore Fergus, om han eljest öfverlefvat natten vid Clifton? Hvar den renhjertade och okonstlade baronen af Bradwardine, hvars svagheter tycktes endast ännu mera upphöja hans oegennytta, hans medfödda godhjertenhet och orubbliga mod? Och Rosa och Flora, som båda mist sina stöd, hvar stodo väl de att finna, och uti hvilket elände torde ej förlusten af deras naturliga beskyddare hafva försänkt dem? På Flora tänkte han med en broders vänskap, på Rosa med en ännu djupare och ömmare känsla. Det kunde, må hända, ännu blifva hans lott att ersätta dem dessa beskyddare, som de förlorat. Uppskakad af dessa tankar, påskyndade han sin färd.
