468
rosor! Jo, hon for norrut till sin fars egendom i Perthshire, då regeringstrupperna kommo tillbaka till Edinburgh. Det fans många ståtliga karlar ibland dem, och en major Whacker, en mycket artig herre, var inqvarterad hos mig — men, ack! mr Waverley, han såg inte på långt när så bra ut, som den stackars öfversten.»
»Har ni hört, hvart miss Bradwardines far tagit vägen?»
»Den gamle lairden? Nej, det vet ingen; men de säga, att han fäktade mycket tappert i den blodiga striden vid Inverness, och ålderman Clank, klensmeden, säger, att de styrande äro mäkta uppbragta på honom, derför att han har varit ute två gånger, och nog borde han kunnat taga sig till vara; men det fins ingen större tok, än en gammal stolle — den stackars öfversten var bara ute en gång.»
Detta samtal innehöll nästan allt, hvad den välvilliga enkan visste om sina senaste hyresgästers och bekantas öde; men det var tillräckligt för att låta Edward fatta beslut att med hvad fara som helst genast bege sig till Tully-Veolan, der han förmodade sig få träffa Rosa eller åtminstone få höra någonting om henne. Han lemnade derför på öfverenskommet ställe ett bref, undertecknadt med hans antagna namn, till öfverste Talbot, och uppgaf såsom sin adress närmaste postkontor intill Tully-Veolan. Från Edinburgh till Perth tog han posthästar, med beslut att göra återstoden af resan till fots; ett sätt att färdas, för hvilket han hade synnerlig förkärlek, och som hade den fördelen att tillåta honom vika af från vägen, så ofta han på afstånd varseblef några truppafdelningar. Fälttåget hade betydligt stärkt hans kroppskrafter och uppöfvat hans förmåga att uthärda ansträngningar. Sina saker skickade han förut, allt som tillfälle yppade sig. Allt efter som han kom längre norrut, blefvo krigets spår synbarare. Sönderbrutna vagnar, döda hästar, taklösa hus, träd, fälda till palissader, och förstörda eller blott till hälften lagade broar — allt tillkännagaf mot hvarandra fiendtliga arméers rörelser. I de trakter, der adeln var tillgifven den Stuartska saken, voro deras hus förstörda eller öfvergifna, och invånarne sågos smyga omkring, med fruktan, sorg och nedslagenhet målade i deras ansigten.
