Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/473

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
469

Det var afton, då han nalkades Tully-Veolans by, men ack, med huru olika känslor och tänkesätt mot dem, som han hyste vid sin första ditkomst! Då var lifvet så nytt för honom, att en tråkig och ledsam dag var ett af de största missöden, han kunde tänka sig, och det föreföll honom, som om hans tid endast borde egnas åt bildande eller roande läsning eller förströs genom ungdomliga lustbarheter. Men huru förändrad var han ej nu; huru allvarlig, men äfven huru upphöjd hade ej hans karaktär blifvit inom loppet af några få månader! Faran och olyckan äro snabba, ehuru stränga läromästare. Han fann nu i sitt sjelfmedvetande och sin inre värdighet en ersättning för de lysande drömmar, hvilka erfarenheten så hastigt förskingrat.

Då han nalkades byn, såg han med förvåning och oro, att en trupp soldater inqvarterat sig i dess närhet och, hvad som var ännu värre, på allvar tycktes hafva uppslagit sina bopålar der. Detta slöt han af några tält, som han såg skimra på den så kallade allmänningen. För att undgå vådan af att anhållas och underkastas förhör på ett ställe, der det fans så mycken sannolikhet för, att han skulle blifva igenkänd, tog han en lång omväg, i det han följde en för honom välkänd gångstig, hvarigenom han alldeles undvek byn och nalkades den öfre porten till allén. Redan första ögonkastet visade, att stora förändringar hade timat. Den ena porthalfvan låg alldeles nedbruten och sönderhuggen till bränsle, uppstapladt i en hög och färdigt att bortföras; den andra hängde onyttig på sina lösryckta gångjern. Siraterna ofvanpå porten voro sönderbrutna och nedkastade, och de skulpterade björnarna, hvilka sades hafva postat der under århundraden, lågo nu, nedvräkta från sina upphöjda platser, i gruset. Allén var grymt sköflad. Flere stora träd voro fälda och lågo tvärsöfver vägen, och den grönskande gräsmatta, hvilken Waverley en gång så högt beundrat, var nu af byfolkets boskap och dragonhästarnes ännu skonslösare hofvar förvandlad till svart dy.

Då Waverley inkom på gården, såg han de farhogor förverkligade, som dessa omständigheter uppväckt. Huset hade blifvit plundradt af konungens trupper, som af blott skadelystnad försökt uppbränna det, och fastän murarnes