stälda byggnaden, sökte hans blickar naturligtvis den lilla balkongen, som tillhörde Rosas våning — hennes troisième eller snarare cinquième étage. Den upptäcktes lätt; ty nedunder den varseblef han de krukväxter, hvarmed det varit hennes stolthet att pryda den, och hvilka nu lågo grusade och blandade med flere af hennes böcker, hvaribiand Waverley igenkände en af sina egna, en liten upplaga af Ariosto, hvilken han upptog som en skatt, ehuru den var skadad af väder och vind.
Medan han, försänkt i de sorgliga betraktelser, som denna förödelsens anblick uppväckte, såg sig omkring efter någon, som kunde lemna honom upplysning om invånarnes öde, hörde han från byggningens inre en röst, som med välkända toner sjöng en gammal skotsk visa:
»De kommo helt plötsligt i nattlig stund
Och stormade in på vår gård och grund,
Och tjenarne flydde från fara och död
Och lemnade oss i elände och nöd.
Till döds man min riddare grymt då slog
— Han var mig så kär — och hans gods man tog.
Om solen sig höjer, om månen går ner,
Ur dödens slummer han väckes ej mer.»
»Åhå, är det du?» tänkte Edward. »Är du, stackars
hjelplösa varelse, lemnad ensam här att pladdra och klaga
och med dina osammanhängande vis-stumpar uppfylla de
salar, som gåfvo dig skydd?» — Han ropade derefter, först
sakta och sedan starkare: »David — David Gellatley!»
Den stackars fånen stack fram hufvudet bland ruinerna af ett slags orangeri, som fordom utgjort slutpunkten af den så kallade terrassgången; men vid första anblicken af en främling drog han sig liksom förskräckt tillbaka. Waverley, som ihogkom hans vanor, började hvissla en favoritmelodi, till hvilken David alltid med mycket nöje plägat lyssna och hvilken denne genom gehör lärt sig af honom. Vår hjeltes musik liknade ej mer Blondels, än den stackars David liknade Richard Lejonhjerta; men melodien hade samma verkan att åstadkomma ett igenkännande. David smög sig ånyo fram från sitt gömställe, medan Waverley för att ej skrämma honom gjorde de mest uppmuntrande tecken, han kunde upptänka. — »Det är hans ande», mumlade David; men då han kom närmare,
