honom Tully-Veolan eller ännu förtroligare Tully, efter hans gods — stod ej förr rectus in curia, än han genast åkte ned till Waverley-Honour för att göra sin uppvaktning och aflägga sin tacksägelse. En ömsesidig jagtpassion och i allmänhet samstämmighet i politiska åsigter beseglade hans vänskap med sir Everard, oaktadt den olikhet, som för öfrigt förefans i deras vanor och sysselsättningar, och sedan han tillbragt flere veckor på Waverley-Honour, afreste han under många aktningsbetygelser och med en ifrig inbjudning till baroneten att nästa jagttid besvara hans besök och roa sig med hjerpjagt på hans myrar i Pertshire. Kort derefter öfversände mr Bradwardine från Skottland betalning för de utlagda rättegångsomkostnaderna, hvilka, ehuru ej alldeles så fruktansvärda, då de förvandlades till engelskt mynt, likväl i sin ursprungliga form af skotska pund, shillings och pence hade en så fruktansvärd verkan på lairdens intendent, Duncan Macwheeble, att han fick ett kolikanfall, som varade i fem dagar, och hvilket han påstod endast hafva förorsakats af, att han varit det olyckliga redskapet att sända en så betydlig penningsumma ifrån sitt fädernesland till de trolösa engelsmännen. Men liksom fosterlandskärleken är den vackraste täckmantel för andra känslor, så är den äfven ofta den, som man mest är fallen för att misstänka, och många, som kände intendenten Macwheeble, förmenade, att hans sorgebetygelser ej voro alldeles oegennyttiga, och att han mindre skulle knotat öfver de penningar, som betalades till skälmarne i Westminster, om de ej kommit från den Bradwardineska egendomen, hvilken han ansåg nästan som sin enskilda tillhörighet. Men intendenten förklarade högtidligt, att han var fullkomligt opartisk —
»Ve, ve för Skottland, men ej ett grand för mig!»
Lairden gladde sig blott åt, att hans aktade vän, sir Everard Waverley af Waverley-Honour, blef betald för de omkostnader, han haft för huset Bradwardines räkning. Han förklarade, att det gälde hans egen familjs och hela konungariket Skottlands heder, att dessa penningar genast återbetalades, och att hvarje dröjsmål vore en nationalskymf. Sir Everard, som var van att med likgiltighet behandla mycket större summor, emottog öfversändningen
