Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

46

af 294 pund 13 shillings och 6 pence utan att fatta, att betalningen var en nationalangelägenhet, och skulle sannolikt hafva glömt hela saken, om intendenten Macwheeble fallit på den tanken att lindra sin kolik genom att ej afsända penningarna. Ett årligt utbyte af ett kort bref och ty åtföljande presenter egde derefter rum mellan Waverley-Honour och Tully-Veolan, hvarvid den engelska exporten bestod af väldiga ostar, starköl, fasaner och rådjursstekar, och den skottska återskänken i hjerpar, hvita harar, saltad lax och kryddbränvin, hvilket allt menades och emottogs såsom underpanter på ständig vänskap mellan de båda betydande husen. Under sådana förhållanden föll det af sig sjelft, att den presumtive arftagaren till Waverley-Honour ej gerna kunde besöka Skottland utan att förses med rekommendationsbref till lairden af Bradwardine.

Då denna sak var tillräckligt afhandlad, yttrade mr Pembroke sin önskan att taga ett enskildt afsked af sin älskade lärjunge. Den redlige mannens förmaningar till Edward att iakttaga ett tadellöst lif och bibehålla sina seder obefläckade, att förblifva trogen den kristna religionens grundsatser och undvika bespottares och fritänkares gudlösa sällskap, af hvilka det, ty värr, fans allt för många i armén, voro ej utan en viss tillsats af hans politiska fördomar. Det hade behagat himmeln, sade han, att försätta Skottland — förmodligen till följd af förfädrens synder 1642[1] — i ett ännu beklagligare mörker än sjelfva det olyckliga konungariket England, hvarest ljusastakan, ehuru den blifvit i någon liten mån förflyttad från sin plats, åtminstone ännu gaf ett svagt ljus. Der fans en hierarki, om äfven irrlärig och affällig från de grundsatser, som förfäktats af dessa stora kyrkofäder, Sancroft och hans medbröder; der fans äfven en liturgi, ehuru jämmerligen vanstäld i några af dess hufvudformer. Men i Skottland var fullkomligt mörker, och med undantag af en bedröflig, förskingrad och förföljd qvarlefva, voro predikstolarne öfverlemnade till presbyterianer och, han fruktade derför, alla möjliga slags sekterister. Det vore hans pligt, fortfor han, att styrka sin älskade lärjunge att emotstå dessa oheliga och förderfliga läror i

  1. År 1642 afskaffades biskopliga kyrkostyrelsen i Skottland.