48
älskar och hedrar den sanna kyrkan af hela min själ, och om det varit någon predikan om martyrskapet eller någon skillingsbroschyr, så skulle jag väl kunnat våga något för ståndets heder — men låt oss se den andra. Arfsrätten försvarad! — Nå, det låter då något förståndigt. Hm — hm — hm — så och så många sidor, så och så mycket papper, tryckningskostnad — ah — men det får jag säga er, doktor, att ni måste ha bort något af latinet och grekiskan; tungläst, doktor, förbannadt tungläst — ber om förlåtelse — och om ni kastar in några korn mera peppar — jag är inte den, som anger min författare — Jag har förlagt för Drake, Charlwood Lawton och stackars Amhurst — ack, Caleb! Caleb! Nå, det var en skam att låta stackars Caleb svälta ihjel, då det fans så många feta prostar och landtjunkare ibland oss. Jag bjöd honom till middag en gång i veckan; men, Gud nå's, hvad är en gång i veckan, då man inte vet, hvart man skall ta vägen de andra sex dagarna? — Men jag måste visa manuskriptet för lilla Tom Alibi, som har alla mina lagaffärer om hand — man måste hålla sig i lä — pöbeln var mycket ohöflig, sista gången jag uppträdde på gamla slottsgården — anhängare af whigpartiet och rundhufvud hvar enda en af dem; idel williamister och hannoveranska råttor.»
Påföljande dagen instälde sig mr Pembroke åter hos förläggaren, men fann, att Tom Alibi afstyrkt honom från att öfvertaga arbetet. »Inte derför, att jag inte gerna för kyrkans skull skulle gå till — hvad var det jag ärnade säga? — till kolonierna — men, min bästa doktor, jag har hustru och barn! För att visa er min goda vilja, skall jag dock rekommendera saken till min granne Trimmel — han är ungkarl och tänker sluta upp med affärerna, så att en resa vesterut ej skulle förorsaka honom någon synnerlig olägenhet.» Men mr Trimmel var lika obeveklig, så att mr Pembroke, kanske till sin egen lycka, blef tvungen att återvända till Waverley-Honour, med sina afhandlingar till försvar för kyrkans och statens grundsatser säkert instoppade i sadelpåsarne.
Som allmänheten således sannolikt genom den sjelfviska yrkesfegheten komme att blifva beröfvad den fördel, som vore att hemta af hans vakor, beslöt mr Pembroke att till sin lärjunges fromma taga tvenne afskrifter af
