Sida:Waverley 1879.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
47

kyrka och stat, hvilka nödvändigt ibland måste påtvingas hans obenägna öron. Härvid framtog han två ofantliga paket, af hvilka hvartdera tycktes innehålla ett helt ris tätt skrifvet manuskript. De voro frukten af den värdige mannens hela lifs mödor, och aldrig hade väl nit och arbete blifvit oförnuftigare bortslösade. Han hade en gång rest till London i afsigt att utsända dem i verlden medelst en bokhandlare, som var känd för att handla med dylikt kram, och till hvilken han blifvit hänvisad att vända sig med en viss ordformel och ett visst tecken, hvilka, som det tycktes, den tiden voro gängse bland de invigda jakobiterna. Mr Pembroke hade ej förr yttrat sitt schibboleth jemte tillhörande åtbörd, förrän bokkarlen, oaktadt alla gensägelser, helsade honom med titeln af doktor, och sedan han fört honom in i en bodkammare och genomletat alla möjliga och omöjliga gömställen, började han: »he, doktor! — Godt — allt säkert — jag tål inga hål här, icke ens för en hannoveransk råtta att gömma sig i. Nå, hvad står på — he! några goda nyheter från våra vänner på andra sidan kanalen? — och hur mår den värde kungen af Frankrike? — Eller kanske ni kommer senast från Rom? Det måste bli Rom, som skall göra det till slut — kyrkan måste tända sitt ljus vid den gamla lampan. — He! Hvad? Försigtig? Det tycker jag om er för; men ni behöfver inte vara rädd.» Här lyckades det mr Pembroke med svårighet att hämma denna ström af spörsmål, som förtydligades af en mängd tecken, nickningar och vinkar; och sedan han slutligen öfvertygat bokhandlaren, att han gjorde honom för mycken ära, då han ansåg honöm för en utskickad från den fördrifna konungatamiljen, förklarade han sitt verkliga ärende.

Bokmannen började nu med en mycket lugnare min granska manuskripten. Det första hade till titel: »En röst emot de irrlärige, eler omöjligheten af någon förlikning mellan kyrkan och puritanerna, presbyterianerna eller de sekteriske af hvad slag som helst, bekräftad af skrifterna, kyrkofäderna och de renlärigaste andliga skriftställare.» Detta afböjde bokhandlaren bestämdt. »Välment», sade han, »och säkert mycket lärdt; men tiden är förbi. Tryckt med fin cicero skulle det gå till åtta hundra sidor och kunde aldrig bära sig. Jag ber derför om ursäkt — jag