SJUTTIONDE KAPITLET.
Dulce domum.
Det intryck af fasa, hvarmed Waverley lemnade Carlisle, mildrades efter hand till svårmod, en förändring, som påskyndades af den smärtsamma, men likväl lugnande sysselsättningen att skrifva till Rosa. Ehuru han ej kunde dölja sina känslor öfver den rysliga tilldragelsen, sökte han dock framställa den för henne i en dager, som kunde väcka hennes deltagande utan att uppskaka hennes inbillning. Den målning, han för hennes skull uppdrog, vann småningom insteg i hans egen själ, så att hans påföljande bref voro glädtigare och talade om de utsigter till frid och sällhet, som lågo framför dem. Men ehuru den första rysliga känslan öfvergått till svårmod, hade Edward likväl uppnått sin hembygd, innan han kunde såsom förr med njutning se sig omkring i den omgifvande naturen.
För första gången efter sin afresa från Edinburgh började han nu känna det nöje, hvilket nästan alla erfara, som återvända till en fruktbar, folkrik och väl odlad nejd från uppträden af härjningar och ödeläggelse eller från en enslig och dyster storhet. Men huru förhöjdes ej dessa känslor, då han beträdde det område, som så länge innehafts af hans förfäder, då han igenkände de uråldriga ekarna i Waverleys djurgård, då han tänkte på, med hvilket nöje han skulle föra Rosa till alla sina favoritställen, då han såg den vördnadsvärda herrgårdsbyggningens tak höja sig öfver de omgifvande skogsdungarna och slutligen ka-
