Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/540

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

536

kunnat ådraga sig intendentens vördnadsfulla och odelade uppmärksamhet.

»Jag förstår ers nåd fullkomligt; det är lika lätt gjordt, som att uttaga ett utslag för försummad inställelse.»

»Till henne och honom efter mitt frånfälle och till deras manliga arfvingar — men företrädesvis den andra sonen, i fall Gud skulle välsigna dem med två, ty denne skall bära namnet Bradwardine och föra vårt sköldemärke och intet annat.»

»St, ers nåd! Jag skall i morgon dag sätta upp ett litet utkast; det kommer blott att kosta ett afsägelsebref in favorem, och jag skall ha det i ordning till nästa tingstermin.»

Deras samtal slutade här, och baronen kallades att välkomna nya gäster till Tully-Veolan. Dessa voro major Melville af Cairnvreckan och den högvördige mr Morton, åtföljda af två eller tre andra af baronens bekanta, som blifvit underrättade om, att han återfått sitt fädernegods. Byfolkets hurrarop hördes äfven nere på gården; ty Saunders Saunderson, som under några dagar med berömvärd klokhet bevarat hemligheten, hade lossat sitt tungband, så fort han såg vagnarna ankomma.

Men medan Edward mottog major Melville med artighet och prestmannen med den hjertligaste och innerligaste tacksamhet, såg hans svärfar litet förlägen ut, liksom han ej rätt vetat, huru han skulle kunna motsvara sina gästers anspråk på gästfrihet och på samma gång föranstalta om en lämplig festlighet åt sina underhafvande. Lady Emilia hjelpte honom ur detta bryderi genom att upplysa honom om, att hon, ehuru i många hänseenden ej dristande smickra sig med att kunna fylla mrs Edward Waverleys plats, likväl hoppades, att baronen skulle gilla den undfägnad, hon låtit föranstalta i afvaktan på så många gäster, äfvensom de anordningar, hon för öfrigt vidtagit, för att de främmande ej alltför mycket skulle komma att sakna Tully-Veolans forna gästfrihet. Det är omöjligt att beskrifva det nöje, denna försäkran skänkte baronen, hvilken med en min af galanteri, till hälften tillhörande den stele skotske lairden och till hälften den franske officeren, bjöd den vackra talarinnan sin arm och med en gång midt