emellan en marsch och en menuett visade sällskapet vägen till stora matsalen.
Medelst Saundersons anvisningar och bemödanden hade här, liksom i de andra rummen, allt så mycket som möjligt blifvit återstäldt i sitt forna skick, och der nya möbler varit nödvändiga, hade de valts i öfverensstämmelse med det gamla husgerådet. Det fans likväl i detta vackra gamla rum ett nytt föremål, som lockade tårarne ur baronens ögon. Det var en stor, förträffligt utförd målning, som visade Fergus Mac-Ivor och Waverley i deras höglandsdrägter i förgrunden af ett vildt, klippigt bergpass, medan clanen syntes nedtåga i bakgrunden. Utkastet hade gjorts af en ung, talangfull man under deras vistelse i Edinburgh, och målningen hade derefter utförts i kroppsstorlek af en utmärkt artist i London. Sjelfva målaren Raeburn — hvars högländska höfdingar göra allt, utom gå ut från duken — kunde ej hafva gjort mera rättvisa åt ämnet, och den olycklige höfdingens af Glennaquoich eldiga, stolta och häftiga karakter framträdde förträffligt i jemförelse med hans lyckligare väns begrundande och svärmiska ansigtsuttryck. Bredvid denna tafla hängde de vapen, Waverley burit i det olyckliga inbördes kriget. Målningen väckte allmän beundran och rörelse.
Menniskan måste likväl äta trots alla vackra känslor, och medan baronen intog den nedra ändan af bordet, yrkade han på, att lady Emilia skulle göra les honneurs vid den öfra, på det de, som han sade, skulle gifva de unga tu ett passande exempel. Efter ett ögonblicks tyst öfverläggning för att blifva ense med sig sjelf rörande företrädet af den presbyterianska eller den skotska episcopala kyrkan, anhöll han, att mr Morton, såsom främmande, skulle läsa välsignelsen, i det han tillika anmärkte, att mr Rubrick, som vore hemma här, torde hålla tacksägelsen för den utmärkta nåd, som vederfarits honom, baronen. Middagen var förträfflig. Saunderson i fullt livré passade upp jemte hela den forna lägre betjeningen, som åter blifvit hopsamlad med undantag af en eller två, hvilka ej afhörts sedan slaget vid Culloden. Källaren var rikligt försedd med viner, som förklarades vara förträffliga, och det hade blifvit föranstaltadt, att björnen vid spring-
