Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
59

så lummiga, att deras grenar fullkomligt öfverskuggade den breda vägen. På båda sidor om dessa vördnadsvärda alléer och i samma riktning med dem befunno sig två höga murar, efter utseendet af samma ålder, öfvervuxna af murgrön, kaprifolium och andra slingerväxter. Allén tycktes mycket litet begagnad och nästan endast af fotgängare, så att den, emedan den var mycket bred och skuggrik, var bevuxen med högt, mörkgrönt gräs, utom der en gångstig, upptrampad af en och annan vandrare, angaf vägen från den yttre till den inre porten. Denna inre port öppnade sig, liksom den nyssnämnda, på yttersidan af en med klumpigt bildhuggeriarbete prydd och ofvantill med tinnar försedd mur, öfver hvilken syntes, till hälften dold af träden i allén, herrgårdsbyggningen med dess höga, spetsiga tak och smala, trappformiga gaflar samt i hörnen prydd med små torn. Den inre porten var till hälften öppen, och som solen spred sitt fulla sken öfver den innanför belägna gården, föll genom porten en lång ljusstrimma utåt den mörka och dystra vägen. Det var en af dessa färgskiftningar, som målare älska att framställa, och den harmonierade med det dallrande ljus, som letade sig väg mellan grenarne af det skuggrika hvalf, hvilket öfvertäckte den breda, gröna allén.

Hela omgifningens lugn och stillhet hade något nästan klosterlikt, och Waverley, som vid inträdet genom den yttre porten lemnat sin häst till sin betjent, gick långsamt uppför allén, njutande af den angenämt svalkande skuggan och så intagen af de behagliga tankar om hvila och enslighet, som väcktes af denna instängda och fridfulla scen, att han glömde eländet och smutsen i byn, han lemnat bakom sig. Anblicken vid inträdet på den stenlagda borggården motsvarade ställets öfriga omgifningar. Boningshuset, som tycktes bestå af två eller tre smala, med branta tak försedda, byggningar, hvilka i räta vinklar utsköto från hvarandra, bildade ena sidan af gården. Det hade blifvit bygdt på en tid, då borgar ej längre voro behöfliga och då de skotska arkitekterna ännu ej förvärfvat konsten att utkasta planritning till ett boningshus på landet. Fönsterna voro otaliga, men mycket små; taket hade särskilda små utsprång och var vid hvarje af de talrika hörnen försedt med ett litet torn, som snarare