Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

88

ni säkert sjelf märkte, ej under hela aftonen öfverskred gränserna af en sansad glädtighet.»

Man kunde ej gerna vägra att instämma i en åsigt, som så bestämdt uttalades af den, som otvifvelaktigt var den bäste domaren; ehuru Edvard, om han skulle dömt efter sina egna hogkomster, skulle påstått, att baronen ej blott var ebriolus, utan äfven på vippen att blifva ebrius, eller, rent ut sagdt, den utom all fråga drucknaste af sällskapet, med undantag kanske af hans motståndare, lairden af Balmawhapple. Sedan baronen likväl erhållit den väntade eller snarare äskade komplimenten för sin nykterhet, fortfor han: »nej, sir, ehuru jag har en stark kropp, hatar jag dryckenskap och afskyr dem, som sluka vinet: gulæ causa, för strupens förnöjelse; änskönt jag torde undanbedja mig Pittaci af Mitylene lag, som med dubbelt straff belade ett brott, hvilket begicks under Bacchi inflytelse; ej heller skulle jag helt och hållet vilja instämma i den äldre Plinii förevitelser emot vinet, i fjortonde boken af hans Historia naturalis. Nej, sir, jag vet att göra åtskilnad och gillar blott så till vida vinets bruk, som det gör ansigtet gladt, eller, för att tala med Flaccus, recepto amico.»

Så slutades det försvar, baronen af Bradwardine ansåg nödigt att göra för sin öfverflödande gästfrihet, och man kan lätt förstå, att han hvarken afbröts af någon motsägelse eller något uttryck af misstroende.

Han bjöd derefter sin gäst på en morgonridt och befalde, att David Gellatley med hundarne Ban och Buscar skulle möta dem vid den s. k. gömda stigen. »Ty jag vill gerna visa er något vildt, innan jagttiden begynner, och vi kunna, om Gud så vill, stöta upp ett rådjur. Rådjuret, kapten Waverley, kan jagas alla tider på året, ty, liksom det aldrig är hvad man kallar gräsfett, är det också alltid skjutbart, ehuru det är sant, att dess kött ej kan jemföras med hjortens eller dofhjortens. Men det duger till att visa er, huru mina hundar springa, och derför skall David Gellatley taga dem med sig åt oss.»

Waverley uttryckte sin förvåning öfver, att ett sådant uppdrag kunde anförtros åt hans vän David; men baronen underrättade honom, att den stackars token hvarken var vansinnig eller naturaliter idiota, såsom det heter i galen-