skapsintygen, utan blott en fånig skälm, som ganska bra kunde uträtta hvilket uppdrag som helst, som han hade lust till, och som tog sin dårskap till en förevändning att slippa ifrån alla andra. »Vi stå i skuld hos honom», fortfor baronen, »för det han med våda för sitt eget lif räddat Rosa från en stor fara, och den sluga skälmen får derför äta vårt bröd och dricka ur vår bägare samt göra hvad han kan eller vill, hvilket, hvad honom beträffar, just kan komma på ett ut, om Saundersons och intendentens misstankar äro grundade.»
Miss Bradwardine berättade derpå för Waverley, att den stackars fånen var utomordentligt kär i musik, som djupt rörde honom, om den var sorglig, och hänförde honom till ytterlig glädtighet, om den var glad och liflig. Han hade i detta hänseende ett förundransvärdt minne, som var fullproppadt med en olikartad samling af stumpar och fragmenter af melodier och visor, hvilka han ibland med ganska stor skicklighet använde såsom uttryck för förklaring eller tadel. David var mycket tillgifven de få, som visade honom godhet, hvarjemte han var känslig för hvarje föraktfull och elak behandling, han erfor, samt färdig att, då tillfälle yppade sig, hämnas den. Allmogen, som ofta är lika sträng i sina omdömen om sina likar. som om dem, hvilka stå öfver dem, hade uttryckt mycket medlidande med den enfaldige stackarn, så länge han i sina slarfvor vandrade omkring i byn; men de hade ej väl sett honom anständigt klädd och försörjd samt till och med ett slags favorit, förrän de framletade alla de bevis på skarpsinnighet och slughet, vare sig i ord eller handling, som hans föregående lif lemnade, och grundade derpå den menniskoälskande hypotesen, att David Gellatley ej var en större fåne, än som behöfdes för att undvika hårdt arbete. Denna åsigt hade ej bättre skäl för sig än negrernas, hvilka af apornas skälmstycken förmoda dem hafva talförmåga, och att de afhålla sig från att bruka den endast för att slippa arbeta. David Gellatley var verkligen den halffånige tok, han visade sig, och var ur stånd till hvarje allvarligt och ihärdigt bemödande. Han hade nätt och jemt så mycket förstånd, som fordrades för att ej kallas vansinnig, och så mycken qvickhet, som befriade honom från beskyllningen för fånighet; vidare hade han
