90
temligen stor skicklighet i jagt, hvari vi sett lika stora dårar som han utmärka sig, mycken godhet och mensklighet i behandlingen af honom anförtrodda djur, varm tillgifvenhet, ett förundransvärdt minne, samt öra för musik.
Hästtramp förnams nu på gården, och David hördes sjunga till de båda stora vindhundarne:
»Raskt framåt! Raskt framåt!
Öfver berg, öfver fält går vår stråt,
Der skogen, den vida, är grönast,
Der källorna glänsa som skönast,
Der ljungen sig frodigast höjer,
Der skimrande daggen längst dröjer,
Der orrtuppen ljufvast hörs qväda,
Der trippande elfvor sig gläda.
Skynda till ställen, knapt sedda, men sköna,
Älskliga, ensliga, svalkande, gröna!
Öfver berg, öfver fält går vår stråt,
Raskt framåt! Raskt framåt!»
»Höra dessa verser, som han sjunger, till den fornskotska poesien, miss Bradwardine?» frågade Waverley.
»Nej, det tror jag inte», svarade hon. »Den arma varelsen hade en bror, och liksom för att skänka familjen en ersättning för stackars Davids brister, hade himmeln begåfvat honom med hvad man i byn ansåg för ovanliga talanger. En morbror lät uppfostra honom för att inträda i den skotska kyrkan; men han kunde ej få någon befattning, derför att han kom från vårt gods. Han återkom hopplös och förkrossad från akademien och råkade i förfall. Min far underhöll honom till hans död, som inträffade, innan han fylt nitton år. Han spelade utmärkt väl flöjt och ansågs ha stora anlag för poesi. Han var öm och medlidsam emot sin bror, som följde honom som hans skugga, och vi tro, att David af honom inhemtat många lösryckta stycken af sånger och melodier, som äro olika vårt lands. Om man frågar honom, hvarifrån han fått sådana fragment, som han nu sjunger, svarar han antingen med långa, vilda gapskratt eller också utbrister han i gråt och jemmer; men man har aldrig hört honom gifva någon förklaring eller nämna broderns namn sedan hans död.»
»Säkert», sade Edward, hvars deltagande genast väcktes af hvarje berättelse, som hade en romantisk anstryk-
