Sida:Wildheim.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 8 —

Utaf en afgrund, utan hopp,
Och fryser hän till döds i anden,
På samma gång du brinner opp.
Då har din fot ej någon bana,
Ditt hopp ej någon ärestol,
Din framtid ingen segerfana,
Och hjertat ingen vänlig sol;
Dock hvad har hit dig mäktat föra?
Hvem kan väl svara deruppå? —
Dock se på Wildheim: och ditt öra
Förnimmer kanske svaret då.

Hans hår är grått, och blek är kinden;
Men rastlöst skiftar pannans hy,
Oroligt som när nordan-vinden
Gör spe utaf en vintersky;
Men se en nordan-vind det hvilar
Också uti hans eget bröst,
Med hånskratt i de kalla ilar,
Med domsbasunen i sin röst;
Och som den ljuder eller tiger
Och som den faller eller stiger,
Så skifta äfven pannans drag,
I ljus och mörker, natt och dag.
Och som ett träd med vissnad kärna,
Vid stranden af det döda haf,
Der hvarje ros, hvar bladens stjema,
Re’n fallit ifrån kronan af;
Lik en vulkan, som, högt i lågor,
Sitt hjerta slungat fjerran sig;