— 9 —
Men än omätlig hotar dig,
Med nya svall af lava-vågor;
Så synes Wildheim der han satt,
I natten sjelf en värre natt.
Hans blickar rundt kring honom falla,
Själ-lösa stundom, men ibland
De skjuta såsom stjernskott alla,
Och brinna som en sky i brand.
Det tycks som, mot en dunkel skepnad,
Dess tanke brottades beväpnad:
Ty då står midt i ögats verld
En cherubim med draget svärd.
Men hvilken syn hans öga blickar,
Vet ingen dock att nämna än:
Ty många syner natten skickar,
Och många andar bo i den.
Hvad andra se, han märker föga,
Hvad ej de se, han märker väl;
Men uti djupet af hvar själ
Der ligger också menskans öga.
9.
Ej Riddarskarans fackel-sken,
Som brann liksom en vårkas ren,
Ej hur hvar lans i natten prålar,
Som vore den af idel strålar,
Han sett ännu, fast salen stod
Som lyst utaf en sol af blod;
Fast stålblå sköldarne på väggen
