— 11 —
10.
Men Wildheim lider ej allena,
En ungdoms vän han äger qvar,
Och samma minnen dem förena,
Och minnet samma hjerta har.
Det var den gamle. Blott på blicken
Han kände lidandet igen;
Hur vågen skjuter, synes pricken
Dock nog för vanda seglaren.
Det fanns en känsla i dess sinne,
En vingad Engel i dess bröst,
Den talade alltjemt derinne,
För Riddaren med mäktig röst.
Och Ridarns purpur, väpnarns kappa
Ej skillnad ägde inför den:
Dess verld var den som hjertan klappa,
Dess dag var midt i himmelen
De vuxit upp, som på en kulle
Två ekar stundom synas stå,
Liksom hvarann de famna skulle
I fröjd och motgång, båda två.
Och såg man re’n två hjeltar skjuta
I Bondeman och Riddar-son:
Utaf hvarandras kraft de njuta
Som hafvets svall af åskans dån.
Fast icke samma rot dem bära,
De stödde troget dock hvarann:
Det finns en örn, som kallas ära —
I dubbel krona bodde han.
