— 12 —
Dock stunden flyktar fòrr’n J veten;
Men hvad den handlar, det består:
Minuten vandrar blott i têten
För kommande, för drömda år.
Och högt i skyn, der dagens stjerna,
Ljuslockig som en nordens tärna,
Bär glödande sitt gyldne bloss:
Ett horoskop står öfver oss;
Och ödets dunkla genius ställer,
Hvar vingad stund och timma, det;
Men stunden blott det icke gäller,
Det gäller för en evighet.
Och se en våg, af vattendragen
Hvaraf hvar menskas verld är full,
En ljungeld midt på ljusa dagen,
Ifrån en sky af idel guld,
En annan Judas lik med pungen,
Midt ur en stund af glädje sprungen,
Ett skumt förräderi, som han,
Stal tvenne vänner från hvarann.
Och fjerran hä’n gick Wildheims hana,
Mot vester och mot öster land;
Men Harald satt vid borgens fana
Alltjemt ännu med svärd i hand.
Hvad Wildheim kände — det vet ingen
Och hvad han lärde — ingen vet;
Men hem han kom: en hemlighet,
Ty örnen hade mistat vingen,
Och uppå lansen saknas ringen
Som stång och ståludd sammanhöll,
Och inom sig den sönderföll.
