— 15 —
Från flod till flod, från fjerran landen,
Och droppat blod i hvarje steg?
Nu vet jag att den dag, som flammar,
Ifrån ditt brustna öga stammar,
Derför så är den hvit och röd,
En strid emellan lif och död.
Men tro ej att för dig jag bäfvar
Fast ordet darrar, målet sväfvar;
Du är välkommen! här, min hand!
Ett handslag är så skönt ibland.
Dock se, jag tror att sjelf du darrar!
Hvad fruktar du? Du är hos mig.
Och säkra äro husets sparrar,
Det skall ej störta in på dig”.
”Herr Riddare”, hörs Harald svara,
”Vak upp! vak upp! Ni drömmer blott.
I drömmen har ni vilse gått,
Bland dikter af en forntid bara.
Ej någon ande finnes här,
Det endast gamle Harald är”.
12.
Härvid sitt öga Riddarn spänner
Üti den gamle; denna blick
Ej flammar blott, men äfven bränner:
Lik blixten ur ett moln den gick.
Ej någon förr så vildt har stirrat,
Hvem an’ än Harald det förvirrat;
Men gammal vänskap stod så lugnt,
