— 16 —
Orubbligt som en medelpunkt.
Dock se, som blicken vildast skjuter,
Så eldröd som på nattlig hamn;
Han hastigt likväl ögat sluter,
Och faller uti Haralds famn.
”Ha, var det du ock ingen annan!
Jag tyckte mig se blod på pannan.
Välkommen till mig! — Ödets hand
Har tändt min inre verld i brand.
Jag är förvirrad. Mörka minnen
Ha hemgång gjort bland mina sinnen;
Förlåt mig dock, för fordna dar,
Hvad än till dig jag ordat har.
Jag har mig sjelf ej rätt i handen:
Min tanke födes väl af anden,
Men som den föds, den äfven står
Och vingen ut på tungan slår.
Besinning, Harald! själens lycka,
Förståndets visdom, sinnets krycka,
Har fallit bort för mig allre’n,
Och tanken raglat fram alltse’n.
Uti mitt hufvud är ett hvimmel,
Snart sagdt af allt — blott ingen himmel.
Dock se du känner mig ej mer,
Så klart jag i din blick det ser;
Men många år ha’ ock flytt hädan,
Mån det ej är ett sekel redan,
Se’n sist vid stodo vid hvarann,
Som ek vid ek, som man vid man.
