— 24 —
Att denna baljan var just den,
Som med sin blanka stålblå skifva,
Med blod uppå din panna än,
Din storhets svansång skulle skrifva.
Så växte jag inom mig opp,
Tills eden skulle fyllas opp;
Och öfver flod, der vågen klingar,
Och öfver dal, der blomma gror,
Jag flyger, på min längtans vingar,
Fast hämden uti svärdet bor;
Din Borg jag midt i natten hinner;
Men när till slut hvar port jag finner
Stå öppen, drar jag in i den;
Men rider, när du vill, igen.
Jag kom att se dig. Midnattstiden
Tillhör ens hjerta och ens barm;
Men dagen tillhör menskans arm;
Den tillhör hämden, tillhör striden:
Då all din ära, i sitt fall,
För mig sitt hufvud böja skall;
Då allt hvad pligt och ära ordat,
Jag med min Riddar-ed fullbordat.
Nu Wildheim har jag svarat dig;
Kanske du ej kan svara mig.
Orörlig Wildheim stod. Man tyckte
Att någon tanke honom tryckte.
Ej någon kände tanken, men
Man bief orolig dock för den.
"Tag af din hjelm,” till slut han sade
"En vän i yngre år jag hade,
