— 23 —
Den Riddarns borg, men hämd också,
Och hvad min födelse förvärfde,
Så godt som ondt, förvaltas må.
Ej natten dock tillhör min gerning,
Men dagen sjelf, med solens bloss,
Skall ifrån himlen se på oss
Hur den än faller: ödets tärning.
Jag älskar icke natten, jag
Har vuxit på den ljusa dag.
Min hämd är ren, och böljans vatten
Ej mera ljus i bröstet har;
Dock att jag kommit midt i natten;
Ha, se en makt, så underbar,
Som ej jag mäktat från mig skilja,
Emot min önskan, mot min vilja,
Till dig mig ständigt dragit har.
Jag hört, af Borgens gamle, mången
Högättad bragd utaf ditt svärd,
Som lefvat upp en himmelsfärd
På Troubadourens vinge: sången.
Så månget äfventyr af dig,
Jag hört förtäljas; mången ärlig
Bedrift, der du stod hög och härlig:
Att nästan du uppfostrat mig.
Likväl ju högre jag dig tänkte,
Dess mera fröjd det hopp mig skänkte
Att du dock skulle stånda stämd
För domstoln af min klingas hämd;
Att du, hvad än om dig jag sporde,
För mig dock en gång darra borde;
