— 26 —
Mitt hjerta brann; min arm var fast,
I striden ej min klinga brast.
Blott mod jag andas, örnar bodde
Uti mitt ord, mig sjelf jag trodde!
Och aldrig jag för faran vek
Min kind förstod ej att bli blek.
Så hann jag Wesern, och dess bölja.
Jag tänkte till dess källor följa;
Men kom ej långt. På venster hand
Det sågs ett berg vid himlens rand,
Och underfullt dess käggla skiner,
Det stod liksom i skyn i brand,
Ett torn af flammande rubiner.
Det lockar mig — — — — — —
Hur blixten far
Från moln till moln i tusen kretsar
Åskledaren med sina spetsar
Den slutligt på sig sjelf dock drar. —
Nu ser jag ibland bergets schakter,
En yppig borg: En krona lik,
På under och på smycken rik,
I händerna på djerfva makter.
Jag nalkas. Ifrån trakt till trakt,
För lätta vestanvindar, vagga
Regnbågar, uti mången flagga;
Och från hvar klippa, från hvart schakt
Krumböjda valdhorn mäktigt ljuda,
De tyckas mig på högtid bjuda;
Och då jag frågte: hvad det var?
