— 27 —
Tornerspel var en Bondes svar. —
Min häst jag sporrar i detsamma;
Dess hofvar och dess ögon flamma.
Och hjelm-omsluten står jag fort
Vid skrankets slutna — Kors-verks-port.
Jag släppes in. Re’n lansar springa,
Och hästar gnägga, sköldar klinga;
Men jag uppbjuder dem till strid,
Och mångens kind bief blek dervid.
Jag strider, segrar — dock i striden
Fans ingen fara, men den står
Framför mig nu, med lockigt hår,
Och gördel utaf guld och siden;
Med mörka ögon, snöhvit barm,
En jordens och en himmels tärna,
sill hälften sky till hälften stjerna,
Men dock som solen, blid och varm.
Jag darrar. — Ha! de friska kinder,
Der Amor sig en blomkrans binder;
Den mörka lock, som kolsvart natt,
Se'n hvarje dagens spår försvunnit,
På Frejas rock helt säkert spunnit,
Då drömmande i skyn den satt:
Dem kan min tanke ej förglömma,
Jag måste börja sjelf att drömma,
Ack! blott jag tänker än derpå,
Utaf allt skönt vi drömmar få.
Hon var minutens skönsta smycke,
Naturens fröjd och mästerstycke;
En Drottning, med sin kronas krans,
Men kronan var dess egen glans.
