— 29 —
Jag såg blott hennes ögonpar.
Och klingan rostar i sitt bälte,
Jag var i kärleken blott hjelte.
Min ära rörde mig ej, den
Var nu blott hennes vapensven.
Då morgonen slår gyldne vingar
Utöfver höjd, utöfver dal,
Och skogen som en harpa klingar,
Och lunden som en näktergal,
Då vandra vi, bland bergens spetsar,
Hvaröfver örnen ensamt kretsar,
Då stodo vi på klippors höjd,
Två väsen utaf idel fröjd;
Men sågo ej, hur solen glödde,
Hvad taflor, som dess stråle födde,
Vi voro, huru der vi stått,
Hvarandras morgon-stjernor blott.
Och när som dagen ned sig sänkte,
Och silfverbleka molnen blänkte,
Vi stodo ännu ofta qvar,
För oss det icke afton var.
Högbröstad fröjd, kring jordens himmel,
Vi sökte ej bland sångers ljud;
Men i hvar stund det låg en himmel,
Och i hvart ord det låg en Gud,
Minuten af hvarann vi fatta,
Med hoppets värsång deruti,
Vi ögonblickets fröjd beskatta,
Guld i hvar urknäpp varsna vi.
På höjden dock, af milshög klippa,
Ej lifvet syns på samma vis,
