— 30 —
Som ibland ros och ibland sippa
I dalens stängda paradis.
Der uppe snart allt stort försvinner,
Af mensko konst och mensko lag;
Naturens egna der man finner,
Stå tecknade med djerfva drag.
För hjelte blir man der i stället,
Ett enda hjerta öfver fjellet,
Af salighet af fröjd och tro
För kärleken ett dufvo bo.
Der snöhvit den mot höjden ilar,
Sin vinge midt i himlen hvilar,
Tills den står högst på solens klot,
Med öppna ögon sänkta vingar,
Och verlden ligger vid dess fot,
Och rymden som en lyra klingar.
Men äfven detta flyr sin kos,
Allt flyktar bort, långt förr’n det tros.
Och vildare bief bröstets flamma,
Snart bor en afgrund i den samma,
Hvars enda mått, hvars enda gräns,
Utgöres blott af skapelsens.
Och vildare blef sinnets tankar,
Som en Corsar låg hvar och en,
Vid hennes barm och läpp allre’n,
Och flaggade med kastadt ankar.
Och vildare min känsla bief,
Ett eden, ack! så skönt och präktigt,
Och i det minsta rikt och mägtigt,
Hvarur dock Engeln — Adam dref.
