— 33 —
Med slagen själ och fallna händer
Jag står som störtad ned från skyn,
Hvartut min egen blick sig vänder,
Förbannar mig min egen syn.
Och ifrån klippan, full af smärta,
Full af förtviflan äfven så,
Åskträffad i mitt eget hjerta,
Jag störtar från dess höjder då.
Och natten kommer, dagen lyktar
Sitt öga uti blånad sky,
Från dal till dal alltjemt jag flyktar,
Det var mig sjelf jag ville fly.
Jag tycker ständigt att en skepnad
Förföljer mig i hamn och häl,
Med blixtar och med hånskratt väpnad,
Men spöket var min egen själ.
Och hur jag plågas, hur jag lider
Passionen, med sitt kopparspjut,
Bakom mig som en skugga rider,
Och jagar mig alltjemt förut.
Der stormen far på örnevingar,
Doft susande från fjell till fjell,
Och floden brusar, vågen klingar,
Och åskan slår ned skräll på skräll,
I flammor upp sitt molnkapell;
Der stod jag ofta, i dess hvimmel,
Och trotsar jord och trotsar himmel
Men huru nära döden var,
Den på en blixt förbi mig far. —
