— 32 —
O, godt! jag hade då ej haft
Den bilden för mitt ögas flamma,
Som ännu blodig står för den,
Blekkindad som förbannelsen.
Från segersången af min styrka,
Då drömmarne på knä mig dyrka,
Och jag bars upp af allihop,
På silfversköld med hurrarop;
Uppå en gång mig ruset flyktar,
Och styrkan ebbar som en flod,
Mitt mod sitt vilda öga lyktar,
Men på min klinga ser jag blod,
Och för min fot . . . . . Ha, arma hjerta!
Du drar dig hop och ordet dör
Bland lågorna der innanför,
Att födas åter om med smärta:
Ty fram det skall, hur det må gå,
Vi blifva qvitt hvarann först så. —
Och för min fot, med blodig panna,
Med blick, som tyckes mig förbanna,
Med kind så kall som drifvans is,
Och barm med bortdödt paradis,
Der låg — hör, Harald, gif mig handen,
Förfärlig är min hemlighet,
Der låg Mathildas far i sanden.
Ett fadermord, förstår du det?
Och när jag vände mig tillbaka,
Mitt väsens hälft, mitt hjertas maka,
Med bleknad kind, och rifven lock,
Som död mot klippan hvilar ock.
