— 37 —
22.
Ej fjerran ifrån Borgens vallar
Sig Riddarskaran, rad vid rad,
Byggt upp af tält en liten stad,
Omgördlad utaf skogens tallar;
Och här och der, från mången stam,
Ett vaksamt öga skymtar fram.
På en gång hörs dock vaktlur klinga,
Med dån utöfver skog och fält,
Då faller på en gång hvart tält,
Och portarne till Borgen springa:
Och ifrån båda hållen så,
Ombrynjade gestalter gå,
Och som två strömmar, silfver-rena,
Som sist sig i en dam förena,
Förenas äfven de, och slå
En sluten spetsgård båda två.
Uti den spetsgård, böjd med armen
Emot sin klinga, Wildheim står:
Ett gyldne pansar täcker barmen,
En gyldne hjelm det hvita hår.
Och midt för honom nu sig ställde
Den unga Riddarn, fullt betäckt,
Man såg då väl hvad striden gällde,
Han tycktes som med döden slägt.
Men ingen närmar sig: måhända
Som tvenne bomber, re’n antända,
De brinna innanför, fastän
På samma punkt de hvila än.
Ett ögonblick! än rör sig ingen —
Som Falken hvilar sig på vingen
