Sida:Wildheim.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 38 —

Förrän den slår på rofvet ned,
Så tyckas de sig hvila med.
Dock svärden höjas — se der brinna
Två blixtar mot hvarandra nu;
Men i den stund hvarann de hinna —
Sprang Wildheims klinga midt i tu.
Dock Ynglings-svärdet ej sig sänkte,
En urknäpp än dess skifva blänkte;
Men nu försvann dess spets — och hvar?
Der Wildheims hjerta klappat har.
Ack, lif och död, de rymmas båda
I bubblan af minutens svall,
De hinna blott hvarann att skåda,
Och hviska: njut och lid och fall!
 
Och Wildheim föll: han hjerta blöder,
Men rör sig än; än Wildheim har
En blick för sina vapen-bröder; —
Då Riddarns svärd ånyo glöder,
Som striden vild, som vinden snar,
Utöfver honom blank och klar.
All hämd uti den stund den segrar
Är tygellös som nyfödd flod,
Och stegrar sig alltjemt och stegrar,
Från öfvermod till öfvermod.
Ej måtta och ej gräns den känner,
Se’n den en gång spänt vingen ut,
Förr’n vingen den i solen bränner,
Och faller dit den stod förut.
 
Dock i detsamma, brynjom-gjordad,
Der skyndar fram en åldrig man,