— 42 —
Och aldrig blir och aldrig var
Förståndet deras enda far.
Men dig jag tackar för hvar lära,
Du skänkte gossen; för hvart ord,
Om tro och kraft och Riddar ära:
Deri fanns intet faders-mord.
Dig tackar jag för hvar uppriktig
Och ädel sanning, Riddar-pligt,
Ty sanningen är alltid vigtig:
Den har ej någon biafsigt.
Men eden, som du tungan lärde,
Den lemnar jag dock åt sitt värde;
Uppfylld den är: du sjelf det ser.
Jag vet ej att den kräfde mer. —
Haf tack! haf tack! allt är fullbordadt;
Men än till slut jag icke ordadt;
En enda handling är blott qvar:
Den hämd jag skyldig är min far.
Der ligger han; men mördarn lefver. —
Jag känner hvad naturen kräfver,
Hvad äran kräfver, äfven det
Är ej för mig en hemlighet.
Men denna stund min hämd bebådar.
Hur solen än kring verlden skådar,
En sådan hämd hon aldrig sett;
Ty mördarn är med sonen ett.
Förskräckens ej dock, vapenbröder!
Ett sjelfmord ej min klinga föder:
Ty se det finnes i min själ
Två väsen — Ack, jag vet det väl!
Det ena är så rent som månen,
