— 43 —
På himlens rund — och det är sonen;
Men blodigt är det andra dock,
Men hören, det är mördarn ock.
Det är den förra som vill hämnas,
Den andra skall med jorden jemnas.
Och icke rår väl jag derför
Att sonen sjelf med mördarn dör.
Och nu, farväl! farväl så kända,
Som icke kända, faren väl!
Vi träffas än en gång kanhända,
Der Far och Son ha' samma själ.
Der evighetens stjema brinner,
Försoningsrik utöfver min;
Och ej, som spindeln, men'skan spinner
Sig sjelf i sina trådar in.
Farväl också du sol, som flammar
Af moderskärlek öfver mig,
Och verIdar med din stråle ammar:
I himlen återser jag dig!
Farväl du jord: der väpnad smärta
Tornerar i hvart enda hjerta,
Med men’skors ve och men'skors väl,
Ännu en gång, farväl! farväl”! —
Och knappast ordet, silfvervingadt,
På läppen i en ton förklingadt,
Förr’n hjelten föll på svärdets spets:
Ett stjernfall i den mannakrets.
Och som två marmorbilder lågo,
Af snöhvit klippa: man vid man,
Nu far och son, och på hvarann,
