Sida:Wildheim.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 4 —

Mångpröfvadt som dess svärd också,
Var säkert till att lita på.
De kände, att då faran körde
Sin åskvagn fram med dubbelt spann,
Att ingen som den gamle hörde,
Att ingen såg så väl som han.


5.

Men nära re’n var Riddar-skaran,
Ett pilskott ifrån borgen blott;
Portvakten dock den vanan fått
Att vilja se i ögat — faran.
Då griper han sitt vaktar-horn,
En ton deri, och skyhögt torn
Tycks som en orgelpipa klinga;
Och kämparne från marken springa,
Hvar en, fast väpnad, glad och fri,
I kapp med hvarje ton deri.
Re’n stå de man vid man kring muren,
Mörkskäggig stod hvar en som fure’n,
Skarpblickande: hvart öga föll
Som om ett svärd det innehöll.
Der striden sina faror hvälfva
De voro vana till att stå,
Det syntes klart, som murar sjelfva;
Men murar dock med båge på,
Hvars bågsträng har en blixt också.


6.

Portvakten vandrar mellan dessa.
Liksom en högväxt ålderman