— 5 —
I krigets yrken blickar han,
Liksom en vis med grånad hjessa.
Hans gång var fast, hans läpp var stum;
Men hvart han kom gaf krigarn rum.
7.
Då stormas utanför med makt,
Med hurrarop och dragen klinga,
Knappt dånar så ett katarakt,
Knappt hafvets vågor, då de springa,
Med silfversköld, till storms emot
En klippig mur vid strandens fot.
Men hastigt, hur man äfven stormat,
Med sköldars och med klingors gny,
Man åter, lätt som åskans sky
Sig nu uti en fyrkant format;
Och på en gång är allt så lugnt,
Som om man talat re’n till punkt.
Dock midt utur den fyrkant ljungar
En hög gestalt mot Borgen då;
En kolsvart plume på hjelmen gungar,
Och kolsvart är dess häst också;
Och tung, men blank — med koppar-bygel,
Bredvid hans sida, svärdet hang.
Det skimrar ifrån hästens tygel;
Det dånar för hvart steg han sprang.
Men som han snabbast framåt spränger
Han hästen invid porten svänger,
Och stannar der, och talar då:
Hans röst är skarp men djup också.
